Coachning i Östersund

I samband med att De Nya Moderaterna har nu lagt fram ett förslag om nationella lärarcoacher (här kan du läsa om hur DN beskriver förslaget) ökar nyfikenheten och funderingarna kring vad coachning i skolan kan vara.

Ni som har följt mig ett tag vet att jag själv är legitimerad lärare, diplomerad coach och under två år arbetat som just lärarcoach i Stockholm. Jag har talat väldigt gott om coachning som en metod för utveckling av undervisning och lärande. Sedan hösten 2013 arbetar jag som utvecklingsledare i Östersund och vi har här igång tre stycken lärarcoacher (med försteläraruppdrag) och erbjuder även sedan i år coachning för våra rektorer och förskolechefer. Vår centrala Elevhälsa erbjuder också coachning inom ramen för vissa av sina uppdrag.

Förvaltningsledningen i Östersund har sedan ett besök i Ontario, Kanada haft som önskemål att få prova på lärarcoachning som metod för utveckling av undervisning. Under hösten 2013 inleddes ett pilotprojekt där en lärarcoach var på en skola under hela höstterminen och coachade lärare individuellt. Detta gav väldigt positiva utvärderingar hos lärare och rektor och ledde till införandet av våra lärarcoacher.

Idag har vi 14 st utbildade coacher på Barn- och utbildningsförvaltningen:

Coachning skolledare_2.003

Lärarcoachning

I Östersund har vi sedan 1 januari 2014 tre stycken förstelärare vars uppdrag är att coacha andra lärare i kommunens skolor. De arbetar med undervisning 50 % på sina ordinarie skolor och med coachningsuppdraget 50%. Alla tre är legitimerade lärare med lång erfarenhet av både undervisning och olika former av handledning/coachning sedan tidigare. Under våren 2014 gick de alla tre en coachutbildning via Akademi Coachstjärnan och är nu diplomerade coacher. Det kändes viktigt att alla som ska arbeta med coachning i sitt uppdrag också har gått en utbildning. Detta för att ha gemensam bild av metoden; gemensam verktygslåda, förhållningssätt och språk.

Coachning erbjuder en möjlighet att tillsammans med en coach få reflektera kring och utvecklas i sin profession.

Som utvecklingsledare och coach träffar jag lärarcoacherna kontinuerligt för att följa upp hur det går, planera framåt och stötta dem i coachningens utmaningar.

Processen

Processen inleds med att rektor kontaktar mig och anmäler intresse för coachning. Detta har då föregåtts av ett förarbete på skolan mellan rektor och lärare. Det kan handla om allt ifrån en lärare till 15 lärare på samma skola. Lärarcoachningen sker på frivillig basis och har hittills enbart handlat om inidividuell coachning. Till hösten kommer vi förhoppningsvis även att kunna prova på gruppcoachning.

Nästa steg är ett första möte mellan rektor och coach. Där går vi igenom:

  • vad coachning är,
  • vilka förväntningar som ställs på rektor (vilka förutsättningar som hen behöver ordna för sina lärare, lokal för samtal, tid för samtal, tid mellan samtal osv),
  • förväntningar på coach och
  • vilka behov finns på skolan (form av coachning, antal lärare osv)

Detta följs sedan upp av ett möte med all personal på skolan där en av lärarcoacherna presenterar vad coachning är, hur en process kan se ut, lite exempel på vilka ”coachområden” som kan komma upp och naturligtvis även frågor och svar.

Efter presentationen brukar lärare få några dagar på sig att anmäla intresse till rektor. som följd av presentationen kan alltså det antalet rektor anmälde från början öka. Utifrån antalet intresserad lärare lägger coach och rektor upp en plan för vilka lärare som ska få coachning först och vilka som kan få i nästa omgång.

Vi har valt att utgå från att coachprocessen är ca 6 samtalstillfällen med 1-2 v emellan. Det finns fördelar med både en och två veckors-intervaller. Mellan varje samtalstillfälle ska lärare genomföra en aktivitet (som beslutas tillsammans med sin coach i föregående samtal) och i vissa fall känns en vecka som för kort tid. I en del fall är det tvärtom; att vänta två veckor gör att ämnet ”tappas”. Därför är flexibilitet viktigt.

Det första samtalet är ett uppstartssamtal. Där går lärare och coach igenom en överenskommelse, t.ex. att det gäller full sekretess för dessa samtal. Där försöker man också formulera ett mål för vad läraren vill ha uppnått efter dessa sex tillfällen. Det är läraren själv som väljer vad hen vill utveckla och fokusera på. Det kan handla om allt ifrån att skapa större elevaktivitet på lektionerna, till att vilja utveckla en teknik för formativ bedömning eller att försöka få tiden i jobbvardagen att räcka till.
Aktiviteterna mellan samtalen är minst lika viktiga som samtalen i sig. Syftet med coachning är att det ska ske en förändring, då måste man också GÖRA något annorlunda. Ofta kombineras detta med lektionsbesök. Det kan t.ex. handla om att lärare vill bli observerad när hen provar en ny teknik eller vill få feedback kring en del av lektionen som känns utmanande.

Utvärderingen avgör sedan om coachning bör fortsätta eller om målet för processen ha uppnåtts. Tanken är också att det ska göras uppföljningar efter ett antal månader.

I dagsläget räcker våra tre lärarcoacher inte till för att hinna med alla de lärare som är intresserad av coachning. Vi arbetar för att på sikt kunna få till fler aktiva lärarcoacher!

Coachning av skolledare

Arbetet med coachning av lärare har också väckt önskemål om coachning av rektorer och förskolechefer. Från våren 2015 erbjuder vi därför intresserade rektorer och förskolechefer en möjlighet att få bli coachade i sitt ledarskap. Just nu är vi igång med två rektorer och två förskolechefer. De som erbjuder detta är fyra utvecklare i utvecklingsgruppen och sex lärare från den centrala elevhälsans Pedagoggrupp. Dessa tio har alla gått den coachutbildning som nämns ovan och sedan tidigare använt sig av coachverktygen inom sina ordinarie uppdrag (i utvecklingsgrupp/pedagoggrupp).

Vi följer samma process som ovan med rektorer och förskolechefer. De anmäler intresse till mig och jag fördelar ut uppdrag efter hur coachernas arbetssituation ser ut för tillfället.

För personerna i Utvecklingsgruppen och Pedagoggruppen blir det viktigt att skilja på sina olika roller, i olika typer av uppdrag. Samma person skulle i teorin kunna ha kontakt med samma rektor, men i två olika roller – i en roll coachar hen rektorn i sitt ledarskap, i en roll är hen ett bollplank utifrån sin expertkompetens inom en viss utvecklingsfråga/elevhälsofråga. Tydlighet kring förväntningar från båda håll är A och O.

Elevhälsan använder sig sedan av coachning inom olika delar av sina uppdrag. Är ni mer intresserade av hur så kan jag förmedla kontakt!

Coachnätverk

Under våren har vi också startat ett coachnätverk inom kommunen. Där kommer vi som arbetar med coachning i våra uppdrag att träffas för att fortsätta utveckla den sidan av vår profession.

Lärdomar och utmaningar

En av de stora utmaningarna med coachning är att se mätbra resultat på elevnivå. Idag gör vi utvärderingar på lärarnivå och på rektorsnivå. Vi funderar över om och hur man skulle kunna få syn på vilken påverkan lärarnas utveckling/förändring har på elevernas. Det är svårt. Det är ofta så många faktorer som samspelar kring elevernas situation i skolan och hur vet man egentligen vad det är som ger/inte ger effekt och gör skillnad?

Coachning är ETT verktyg för utveckling och förändring. Andra är t.ex. lesson/learning studies, instructional rounds, TLC och kollegahandledning. Coachning är inte en magisk lösning. Tvärtom. Coachning kräver MOD och ANSVAR: en vilja till förändring, ett stort engagemang hos inblandade lärare, att våga blotta sina svagheter och öppna sitt klassrum.

Men styrkan i coachning är just att du får göra allt det där tillsammans med någon. Du är inte ensam. Och coachningen tar ALLTID sitt avstamp i din vardag och de utmaningar du står inför tillsammans med dina elever eller din personalgrupp. Oavsett om din utmaning är att läsa in dig på vad den senaste forskningen säger och försöka omsätta det i ditt klassrum eller om det handlar om att hitta en strategi för att hantera den där tysta elever vid fönstret i klassrummet, så kan coachningen erbjuda EN möjlig väg att ta dig an den utmaningen. Tillsammans.

Hör gärna av er om ni vill veta mer på joanna.scheele@ostersund.se

/Janna

 

Coachningens intåg i Östersund

Det har funnits en önskan sedan några år i Östersunds kommun att prova på coachning som metod för skolutveckling. Jag anar att min erfarenhet av just detta från Stockholm var en av anledningarna till att jag fick jobbet som Utvecklingsledare på Barn- och utbildningsförvaltningen.

Fyra av utvecklarna i Utvecklingsgruppen som jag leder har tillsammans med kommunens tre första förstelärare just inlett sin resa för att bli diplomerade coacher.

Mathias Larsson, en av dessa utvecklare, har generöst delat med sig av sina reflektioner och glödlampor efter de första två utbildningsdagarna. Läs hans inlägg! 

Anonymous_light_bulb

Coachningens vara eller icke-vara som metod att öka lärande och utveckla undervisning

Coach och coachning (engelska: coaching) är laddade begrepp idag. Det är lite fult och flummigt. Vad gör egentligen en coach? Det finns ju coacher till allt nuförtiden – jobbcoach, hundcoach, bröllopscoach… Det har gått en trend och en lika naturligt följande icke-trend i begreppets användning.

I dagens Svenska Dagbladet kan vi läsa att Coachning av lärare får stark kritik. Coachning av lärare har enligt artikeln inget stöd i forskning och borde inte ha en plats i skolorna. En av kritikerna är Ann-Christine Horn, professor i religionshistoria i Lund.

Hon tror att coachinsatser är en klen tröst för skolor som inte kan kompensera för bortprioriterade specialpedagoger och fler elever.

– Kanske kan man bli lite gladare och känna att man har gått en kurs, säger hon och hänvisar till Arbetsförmedlingens insats med jobbcoacher, där många arbetslösa mådde bättre efteråt trots att de inte hade något jobb.

Enligt artikelförfattaren är även vice ordförande för Lärarnas riksförbund Anders Almgren tveksam:

– Jag är orolig för att det här kan bli som en studiedag för lärarna och att lärdomarna efter ett år har runnit ut i sanden och efter två år är helt borta.

För mig visar dessa uttalanden på avsaknad av insikt i hur coachning faktiskt används i skolor, tillsammans med lärare och elever. Talarna jämför coachning med att gå på en kurs eller delta i en studiedag. Då har man helt missförstått syftet och tanken med coachning som metod för ökat lärande och utvecklad undervisning.

Som coach i skolan är man ingen ersättning för specialpedagoger eller någon som ska kompensera för ökat antal elever. Coachning är en metod, ett verktyg för utveckling. Det är också just bara EN metod. Det finns fler metoder som fungerar precis lika bra och kanske till och med bättre i vissa sammanhang. Några skolor/lärare arbetar med lesson/learning study, några med Teacher Learning Communities (TLC), andra med lärgrupper. I Ontatario, Kananda är instructional coaching en stor del av hur de lyckades höja sina skolresultat i distriktet över det senaste decenniet. I Skottland arbetar man med mentoring. Det handlar om att lära tillsammans i strukturerade samtal, kopplade till aktivitetet/handling (förändring) som sedan följs upp gemensamt i en kontinuerlig pågående utvecklingsprocess. Det arbetssättet är inte nytt och det har definitivt stöd i forskning (tex i Timperley).

Kritiken om bristande forskning inom just coachning i skolan är delvis rätt. Det finns en del forskning, men den är inte bred. Det är en relativt ny metod inom skolväsandet, det finns ändå en del intressant att ta del av, t.ex. i boken Coaching Classroom Instruction i kapitlet Research and Theory.bkl013-ccinstruction

Inom coachning finns en tydlig uppdelning av vem som tar ansvar för vad. Coachen ansvarar för att driva samtalet framåt, hålla strukturen, stötta/pusha läraren/lärarna att nå sina uppsatta mål, visa alternativ, gå runt hinder etc. Läraren/gruppen är i sin tur ansvarig för att vilja utvecklas och göra det arbete (både i reflektion som i handling) som krävs för att nå sina mål.

Jag är själv utbildad lärare och lärarcoach. Jag har arbetat som lärare sedan 1999 och började som lärarcoach i Stockholm 2011. Jag har sett med egna ögon de framsteg som detta har lett till hos individuella lärare, i arbetslag och ämneslag så väl som hos elever. I vissa fall har vi sett effekter på hela skolor. Projektet i Stockholm är nu inne på sitt sista år för att sedan, utifrån vad  den interaktiva forskningen med APeL FoU kommer fram till, tas till vara i den ordinarie verksamheten i någon form.

Jag flyttade till Östersund i somras och var därför tvungen att lämna projektet inför sista året, men jag är fortfarande en del av det nätverk för coachning i skolan som vi startade i våras. Det är ett nätverk för alla de kommuner som valt coachning som skolutvecklingsmetod. Vi kommer att träffas igen nu i november i Stockholm för att fortsätta lära av varandra och se utvecklingsområden och framgångsfaktorer.

För mig ligger ligger styrkan i coachning i tre saker:

  1. Utgår från pågående vardagen
  2. Ansvar och vilja
  3. Långsiktig stödjande struktur/process

Coachning knyter an till lärarens/gruppens nuläge och en stor del av processen är just att formulera mål som känns viktigt, realistiskt, motiverande och som ger effekt. Coachning förutsätter också höga förväntningar på den som deltar, man vill utvecklas och man KAN utvecklas. Ju större möjlighet jag har att påverka min utvecklingsprocess, desto mer benägen är jag att arbeta aktivt för att nå mitt mål, hitta nya vägar och ta mig förbi hinder. Och coachning lämnar mig inte ensam i min utvecklingsprocess. Jag får dela reflektioner med andra, jag får återkoppling när jag tränar på något, jag får hjälp att komma vidare när jag fastnar och jag kan få en spark i baken när det behövs.

Känns det här igen? Är det inte så vi arbetar med lärande i vår skolmiljö – eller i alla fall strävar efter att göra?

Jag är lite trött på den svartvita bild av olika insatser/metoder som lyfts fram i media. Coachning för lärare är inget annat än EN tänkbara metod för att ge lärare det de så länge ropat efter, dvs tid och möjlighet att under strukturerade former få reflektera kring sin praktik och omsätta ord till handling tillsammans.

Om det inte bidrar till det professionella lärandet så vet jag inte vad som gör det!

/Janna

 

 

Breaking Boxes for School Improvement

Igår hade jag förmånen att delta i en mellankonferens för forskningsprojektet Världens bästa regionala utbildningssytem (VBRUS).  Mimergården är den skola från Östersund som deltar tillsammans med två andra skolor från regionen. Skolorna har alla en kontakt med en forskare som följer deras skolutveckling under tre år.

Den här konferensen var ett tillfälle för skolorna att se varandras processer och utveckling samtidigt som alla fick in lite inspiration om skolutveckling av Dr Paul Bredeson. Han är bland annat uppmärksammad för sin bok Designs for Learning. Dagens föreläsning kallade han för Breaking Boxes for School Improvement.

learningbox

 

”The difficulty lies, not in new ideas, but in escaping from the old ones” John Maynard Kaynes

Dr Bredeson pratar mycket om att våga lämna de mönster vi sitter fast i, de lådor vi stängt in oss själva i. Skolan måste lämna sin låda för att kunna möta det nya samhället vi lever i och som våra barn ska leva och fungera. Han pratar om tre typer av lådor: lärandelådan, ledarskapslådan och metodlådan. För att nå skolutveckling måste vi bryta oss ur alla tre lådorna.

Ett av sätten att nå detta som han följt i sin forskning är att inrätta Instructional leadership teams. Pedagogiska ledarskapsteam. Ett team av lärare som tillsammans med rektor/skolledning har som gemensamt uppdrag att fokusera på det pedagogiska ledarskapsuppdrag och således skolutvecklingen på enheten. Det kallas för Distributed Instructional Leadership. Ungefär (för)delat pedagogiskt ledarskap.

dil

Department chairs är då en lärare som fått ett ledarskapsuppdrag (kanske arbetslagsledare eller ämnesgruppledare etc). Uppdraget för teamet var då enbart att leda utvecklingen av undervisningen på skolan genom att leda grupper av lärare framåt. Teamet ska vara skickliga pedagoger, vara väl insatta i forskning, kunskap om hur man leder förändringprocesser och grupper och kunna stötta rektor med lärarperspektiv i organisation- och undervisningsfrågor.

Jag ser tydliga kopplingar till hur vi som lärarcoacher i Stockholm arbetade, hur jag tänker att Dylan Wiliam och Michael Fullan m.fl. pratar om TLC (Teacher Learning Communities) och hur man t.ex. arbetar just nu i Sigbox med lärgrupper. Det faller också väl in i hur Timperley tänker att professionellt lärande bör ske för att ge resultat på elevnivå.

instructionalleadership”Instructional leaders create coherent, purposeful and sustainable learning environments for all students and staff”

Där igår fem stora uppgifter:

  • möjliggöra framtagandet av en gemensam vision
  • använda data – mål och bedöma effektivitet
  • stötta elevernas och det professionella lärandet
  • Följa upp utveckling
  • Uppmuntra fortsatt utveckling

Även här ser jag tydliga kopplingar till både den coachningsmodellen där tydliga mål, stöd och uppmuntran under lärandeprocessen och kontinuerlig uppföljning.

pragmaticknowledgeprocessknowledge

Teamet behöver således besitta kunskap inom både HUR och NÄR såväl som VAD?

  • När ska vi starta förändringen?
  • Hur lägger man upp en handlingsplan?
  • Hur möter man de olika upp- och nedgångar som är en del av förändringsprocesser?
  • Vad ska vi prioritera?
  • Hur handskas vi med att välja bort andra saker?
  • Hur motiveras alla deltagare till att se vikten av förändringen?
  • Hur följer vi utvecklingen?
  • Hur synliggör vi utvecklingen?

Jag och min verksamhetschefskollega började genast prata om hur det här tänket går ihop med det som vi arbetar med i vår kommun tillsammans med utvecklingsgrupp, rektorer och förskolechefer. Är det här något man kunde väva ihop med de karriärtjänster vi kommer att inrätta framöver?

Jag är i alla fall sugen på att fundera vidare kring den tanken!

Och nu damp helgläsningen ned i brevlådan: Professional Capital: Transforming Teaching in Every School av Andy Hargreaves och Michael Fullan.

Det blir nog ett nytt blogginlägg om det snart.

Trevlig allahelgonahelg!

/Janna